Daniel Johannes Wadén (1850–1930) var filosofie magister och chef för Södra Finlands distrikt vid Telegrafverket. När elektricitet och telefon kom till Finland i december 1877 blev Wadén företagare inom elbelysning och telefonverksamhet. Han kan anses vara grundare av dagens Helen Oy och Elisa Abp.
Wadén byggde ut Finlands fjärrtelefonnät och var en av vårt lands största elentreprenörer. Telefoner som han tillverkade är numera värdefulla samlarobjekt.
Utan nämnvärd jakt- eller hunderfarenhet köpte Wadén som 34-åring Vähä-Hiisi gård i Turenki, Janakkala 1884. Omfattningen på hans jakt- och viltvårdshobby framgår av att han arrenderade över 30 000 hektar jaktmark. Han hade en hundgård med en heltidsanställd hundskötare, två hundgårdar på 560 kvadratmeter och tiotals hundar.
Wadén var en grundande medlem i Finska Kennelklubben och var ordförande för Kennelklubben 1892–1906. Han arbetade som domare under jaktprov och på utställningar samt skrev om artiklar i branschens tidningar. Han främjade i synnerhet aveln av finländska stövare och spetsar genom att upprätta stamböcker och importera hundar av ädel ras från utlandet som avelshundar.
Stövarman
År 1896 skrev Wadén om stövarnas framtidsutsikter i det första numret av Kennelklubbens nygrundade tidskrift. Hans planer var ett rättesnöre för aveln av stövare under de kommande 40 åren.
Han föreslog att en avelsförening som specialiserar sig på jakthundar skulle grundas. Med medlemsavgifterna skulle föreningen skaffa avelshundar, som skulle lottas ut till medlemmarna. Medlemmarna skulle förbinda sig att träna hundarna och ta dem till utställningar och jaktprov. Föreningen skulle planera vilka hundar man ville använda i aveln, och medlemmarna skulle förbinda sig att i sinom tid också ta valparna till utställningar och prov.
Åren 1889–1902 registrerades totalt 934 hundar i stamboken. Av dessa var 426 stövare. I rasbokens avdelning ”s.k. finsk stövare” fanns endast 24 stövare, medan avdelningen ”finsk stövare av blandras” registrerade hela 330 hundar.
Wadén publicerade stamtavlor och på hans ägor i Turenki hölls jaktprov för stövare.
År 1909 skrev Wadén om aveln av stövare i sin omfattande artikel Våra jaktprof prisbelönade stöfvare och vår stöfvarafvel. Wadén nämnde att det inte bara är framgången i jaktprov som avgör de framtida avkomlingarnas egenskaper, utan även hundindividernas tidigare generationers egenskaper är viktiga.
Skrivelsen ledde till att stövarklubben Träff grundades under stövardagarna 1910. Verksamheten stabiliserade det inhemska avelsmaterialet för stövare och avslutade importen av stövare från utlandet.
Föregångare inom hållbar viltvård
På sin gård anställde Wadén Oskari Pero, en av landets bästa jaktmästare, och assistenter åt honom. Utöver att förhindra olovlig jakt skulle de göra noggranna anteckningar om alla observationer av vilt och andra djur. Det huvudsakliga innehållet i Wadéns detaljerade jaktdagböcker på Finlands Jaktmuseum är den mångåriga uppföljningen av viltstammarnas utveckling. Observationerna förädlade han till sakkunnig statistik och artiklar.
Författaren Juhani Aho skrev 1902 en småskrift om bildandet av jaktområden och skötseln av skogsvilt, på finska Metsästysalueiden muodostamisesta ja metsänriistan hoidosta. I förordet tackade han Wadén för hans värdefulla hjälp. I kapitlet om hur skyddat vilt förökar sig skriver Aho:
”Den ivriga jaktvårdaren herr D. J. Wadén har försökt åstadkomma statistik över i vilken mån det nyttiga skogsviltet förökar sig när det förvaltas väl. Enligt de uppgifter han lämnat fanns det år 1895 på hans mark 149 kullar och 1 075 hönsfåglar (tjäder, orre, rapphöna, ripa och järpe) samt år 1900 364 kullar och 1 755 hönsfåglar, trots att 1 157 individer hade skjutits under denna tid.”
Wadéns omfattande utredningar av förhållandet mellan beskattningen av viltet, produktionen av ungar, vinterskadorna och basbestånden är värdefulla. Utredningarna gällde såväl skogs- och åkerhönsfåglar som andra viltarter. Hans forskning i spridningen av fälthare har visat sig vara värdefull även senare.
Wadén förde med sig många viltarter till Turenki. Redan 1885 inrättade han en ”bäverfond” ur vilken han erbjöd ett arvode i pengar om ”minst ett par bävrar släpps ut på hans ägor”. Åtminstone två gånger importerade han en flock ryska harar för att utöka skogsviltet. ”Riktigt vilda på att hoppa”, skrev Hämetär i mars 1910. ”Herrens verk – till och med hararna förryskas”, skrev Kansan ääni.
Försvarare av privat jakträtt
Wadén deltog i beredningen av jaktlagstiftningen för att återuppliva älgstammen som blivit nästan utrotad. Finlands Jaktförenings jaktvårdsdelegation, som grundades under hans ledning 1903, fördjupade sig i en systematisk kartläggning av viltbestånden vid sidan av arbetet med att eliminera tjuvjakt.
Storstrejken 1905 och socialdemokraternas seger i riksdagsvalet 1907 hotade jakträtten som grundar sig på markägande. Man fruktade socialisering. Wadén insåg att ett bra och flexibelt samarbete på statlig nivå är nödvändigt för att utveckla fria jaktorganisationer och försvara den privata jakträtten.
En av orsakerna till valet av Wadén till Finlands Jägarförbunds första ordförande 1921 var att han på den tiden var medlem i jaktkommittén under ledning av A. Listo, som hade tillsatts av senaten (statsrådet) 1918.
Professor Martti Häikiö publicerar i år en biografi om D. J. Wadén (Minerva Kustannus Oy).
Jägarförbundets grundande medlem, förbundets första ordförande och stordonatorn Daniel Johannes Wadén lämnade en betydande summa av sin egendom till Finlands Allmänna Jägarförbund i sitt testamente daterat den 27 mars 1930. Avkastningen på den testamenterade egendomen utgör fortfarande grunden för Jägarförbundets ekonomi, dock beroende av den rådande konjunkturen.
Enligt testamentet läggs 1/5 av fondens årliga avkastning varje år till kapitalet och resten används till att främja och utveckla jakt- och viltvårdsförhållandena i Finland.
Jägarförbundet hade i början också många andra betydande uppbackare. Karl Fazer var en annan grundande medlem i förbundet som gjorde flera donationer till Jägarförbundet. Även förbundets ordförande och justitieminister F. O. Lilius testamenterade en avsevärd summa till förmån för förbundet. Under kriget samlade danska jägare in en betydande summa till finländska invalidiserade soldater och änkornas familjer.
Testamentet har varit och är fortfarande en mycket personlig och djup sista viljeyttring. Många välgörenhetsorganisationer samlar årligen in betydande belopp via testamenten, och för många organisationer kommer testamenterade medel som en överraskning. Vissa organisationer kan inte ens ta emot medlen på grund av de alltför stränga villkor som skrivits in i testamentet.
Jägarförbundet är en allmännyttig förening och fullt behörig att ta emot egendom via testamente. Ofta tänker man på testamentet som en donation av en persons hela egendom, men även ett partiellt testamente är möjligt. För många har jakten under deras livstid varit en mycket viktig del av livet och därför vill man lämna ett minne av sig själv via testamentet.
Jägarförbundet torde fortsätta sitt arbete för den finländska jakten även under de kommande 100 åren.
Med ett testamente kan man lämna en del av sin egendom till stöd för exempelvis hobbyverksamhet som är viktig för en själv.
