Den tjugonde i augusti är en av årets höjdpunkter för retrieverentusiasterna. Säsongen inleds med duvjakt, men sjöfågeljakt är den gren där våra mästare på att apportera småvilt verkligen får visa framfötterna i krävande terräng.
Även våra hundar verka känna att den här dagen är speciell. Redan när vi tar fram hagelgevären ur vapenfodralet sätter tvååriga Lizi och åttaåriga Sissi iväg mot båten. Som vanligt är förhållandena än en gång de sämsta möjliga: en solig, molnfri sensommardag. Fåglarna flyger nu högt och snabbt.
Dagen innan har vi tillsammans med våra mindre barn satt upp passen och lagt ut vettar i vattnet för att locka änder. För fyraåriga Tuomas och sexåriga Senja är det spännande att få ta del av förberedelserna för jakten. Småttingarna får ännu inte delta i själva jakten, men på det här sättet får de ta del av stämningen. Viltkött smakar extra bra när man själv har fått vara med om att skaffa det.
Även barnen uppfattar förväntan som vibrerar i luften, när vi dagen före säsongsstarten med blicken följer några änder som glider förbi oss där vi står i skogsbrynet.
Partner utan motstycke
På morgonen den första jaktdagen packar vi utrustning och matsäck i ryggsäcken. Pannkaffe, rågbröd och grillkorv hör till på jaktturen. Vädret ser eländigt klart ut, men stämningen är hög när vi kommer fram till sjön.
Vi jagar vid den konstgjorda sjön Varpulanjärvi. Där faller bytet ofta i terrängen, där man inte kan hämta det vare sig till fots eller med båt. Torvflottar flyter på det mörka, humushaltiga vattnet, som en gång i tiden tappades över ett skogklätt område. Vattenområdet bryts av flera klippiga holmar. Stränderna är en försumpad, vasstäckt matta.
I en sådan miljö är en bra apporterande hund en absolut förutsättning för jakt bara ur etisk synvinkel. För att inte tala om att jägaren också vill få med sig sitt byte hem.
Av Lizi förväntas mycket i år eftersom hon redan under sin första höst, vid knappt ett års ålder, visade sig ha en lysande kombination av just de egenskaper som efterlyses hos en retriever, nämligen självförtroende och lydnad. När jaktinstinkten är stark klarar en retriever av att apportera också änder som träffats i vingen och försöker dyka sin väg. Den dyker efter dem och spårar skadskjutna fåglar som flytt flera hundra meter in i skogen. Och naturligtvis gör den allt först efter att ha fått tillstånd av hundföraren, som dittills har suttit tyst på passet.
Även om en golden retriever gillar att samarbeta med föraren, går det inte att använda en hund som inte har tränats.
Fri eldgivning men med fattning
Vi tar plats på passet i god tid. Familjens småttingar fick stanna hemma och underhålla barnvakten, men skoleleverna deltar i jakten. Min man Timo och 11-åriga Hilja tar båten till sitt pass tillsammans med Sissi. Jag går tillsammans med 13-åriga Elsa och Lizi till en liten tuva, där några förkrympta glasbjörkars rötter hindrar oss från att sjunka.
Udden där vi sitter är smal och sank, ett stycke rikkärr som småningom sjunker mot sjöbotten under oss. Förhållandena är inte de trevligaste, men platsen under ett välkänt flyttfågelstråk är värd det. Sjöns holmar och sänkor fylls av jägare. Säsongsstarten bjuder alltid på en viss karnevalsstämning.
Antalet kullar har i år beräknats vara måttligt och jaktsäsongen inleds med gott samvete tack vare allt viltvårdsarbete vi har gjort. Viltvårdsarbetet för att stärka sjöfågelbestånden är en väsentlig del av vår jakthobby. I våra trakter har våtmarker anlagts på gamla torvtäkter. Genom att skapa habitat på det här sättet strävar vi efter att stöda fågelbeståndens tillväxt.
Vatten är ett element som lockar till sig retrievrar. Lizi tar sig alltid ett dopp när det finns öppet vatten i närheten, oavsett om det är februari eller juli. Nu simmar hon fram vid vasskanten, med nosen i vädret för att snappa upp dofter, tills jag kallar henne tillbaka till vår koja för att lugna sig. Även om den mörka färgen på hennes päls smälter in i terrängen och gör henne osynlig, kan rörelserna skrämma bort änderna.
Klockan närmar sig det avgörande ögonblicket och det är dags att stationera sig i kojan.
Framgång genom samarbete
Vid middagstid sitter alla med blicken fäst på himlen. Arbetsfördelningen är klar och tydlig: Elsa blåser i lockpipan, Lizi väntar obemärkt på sin plats och mamma skjuter. När man som vi har upplevt flera gemensamma jakthöstar är allting rutinmässigt.
Min unga retriever sjuder av entusiasm, men orkar ha tålamod. Nervstrukturen avgör om hunden har förmåga att hålla sig lugn, även när skottlossningen börjar runtom oss. Efter att ha apporterat sitt första varma vilt vet den ivriga retrievern precis vad ett skott betyder. Den lär sig också att spana mot himlen. Flera gånger har jag lagt märke till en and som närmar sig genom att observera hunden. Med sin utmärkta hörsel uppfattar den vingslag som närmar sig redan långt innan vi människor hör dem.
Någonstans på avstånd hörs ett skott. Jag kastar en blick på klockan. Tiden är inne. Jag uppmanar Elsa att blåsa i lockpipan för att öva. Det första skottet får fåglar att flyga upp och några änder verkar flyga förbi långt ifrån oss. Elsa blåser i pipan i lugn och jämn takt och till vår glädje verkar hon få svar på lockropen.
Lizi sitter vid mina fötter i skydd av kamouflagenätet och följer ljudlöst med hur situationen utvecklas. På något sätt verkar hon bara veta vad som förväntas av henne, trots att hon fortfarande är mycket oerfaren.
Det är ett spännande ögonblick när Elsa får en fågel som flyger långt borta att vända sig mot oss. Med sänkta huvuden väntar vi orörliga och sneglar försiktigt för att se om Elsa lyckats locka fågeln närmare. Anden börjar flyga kontrollrundor över våra huvuden och småningom kommer den in för landning. Till slut är den inom skotthåll och det känns som om tiden står stilla. Nu är det mammas tur visa framfötterna. Jag siktar och skjuter.
Stolthet och glädje är de dominerande känslorna
Anden faller som en trasa i vattnet bakom en torvflotte flera tiotals meter bort. Jag antar att Lizi noterade fågeln, men bakom kamouflagenätet såg han knappast exakt var den landade. Hon kan i alla fall följa en anvisad linje och även om terrängen med omväxlande vatten och mark gör uppgiften utmanande, tror jag att hon får så mycket hjälp av vinden att vi kan ta vara på viltet.
Jag kallar Lizi till vattenbrynet, anger riktningen med handen och när hunden har fäst blicken i rätt riktning ger jag henne kommando att apportera. Hon simmar målmedvetet mot torvflotten, tar sig upp på den och fortsätter på min uppmaning. Nosen åker upp och jag ser att hon får vittring på fågeln. Tusentals vattendroppar glittrar i solstrålarna när Lizi snabbt hoppar efter anden och plockar upp den. Jag öser beröm över min lilla hund och hon tar samma väg tillbaka till mig med viltet.
I det ögonblicket, då Lizi snällt lämnar en gräsand som jag själv skjutit i mina händer, är det inget som saknas. Stolthet och glädje är de dominerande känslorna. Och bäst av allt är att jag får dela dessa känslor med min dotter. Äkta glädje hörs i barnets röst – och med all rätt, för det var ju hon som lockade till viltet inom skotthåll!
