Jakthundar har alltid varit en oskiljaktig del av den finländska jaktkulturen. Våra inhemska jakthundsraser började ta form när man bland de mångfärgade lantrashundarna systematiskt började välja individer med önskat utseende och bästa bruksegenskaper för avel.
Hundentusiasterna organiserar sig
Sedan 1700-talet har man importerat rashundar från utlandet till Finland, men verksamheten var till en början splittrad och sköttes av jaktföreningarna. Den viktigaste milstolpen inom den finländska organiserade hundaveln var grundandet av Finska Kennelklubben 1889.
– I Kennelklubbens regler definierades som organisationens uppgift att främja en bättre hundskötsel, väcka ett mer allmänt intresse för rena hundraser och sprida information om fördelarna med renrasighet. Man kom överens om att klubben ordnar hundutställningar och fälttävlingar, importerar renrasiga avelshundar och för stambok, berättar professor Martti Häikiö.
Kennelklubben grundades också för att utveckla de finländska jakthundarna. I jakthundscirklar började man snart arbeta med att avla fram en egen stövarras och skällande fågelhund. Karelsk björnhund togs fram för storvilt något senare, från och med 1930-talet.
Till en början var situationen densamma för alla inhemska jakthundsraser: i vårt land fanns ett mångsidigt hundmaterial, för vilket man måste göra upp rasbeskrivningar och hitta lämpliga stamhundar. Definitionerna som gjordes på 1890-talet lade grunden för hur vår inhemska skällande fågelhund och finländska stövare ser ut idag. I slutändan tog det tiotals år att slå fast vilka bruksegenskaper som krävs i jaktprovsreglerna. Det var lättare att nå samförstånd om utseende och färger.
Med hjälp av bruksprov och hundutställningar hittade man de bästa individerna som stamhundar för avel.
Fart på aveln med jaktprovsverksamhet
En jakthundsras utvecklas när individer med viltskärpa används i avel. Jaktprovsverksamheten är i första hand ett verktyg för hundaveln. Jaktproven i sig gör inte hunden bättre eller sämre, men de gör det möjligt att uppskatta hundens avelsvärde.
– Den äldsta jaktprovsformen i Finland är fältprovet för hönshundar, som i princip har förblivit oförändrat. I settrars och pointrars arbete värderas och bedöms fortfarande samma saker som i början: fartfylld och elegant sökning, fågelfinnarförmåga och bra fågelhantering, förklarar Häikiö.
– Det fanns tävlingsregler för stående fågelhundar redan i slutet av 1800-talet. I fråga om jaktprovsreglerna för drivande hundar var situationen en annan. Man fick lov att börja från början och bestämma vad man ville uppnå med jaktproven, hur egenskaperna värderas och hur man förhåller sig till fel. Drevprovsreglerna har ändrats flera gånger. Varje regeländring har fört den finska stövarens rasutveckling framåt, berättar Eeva Anttinen, ordförande för Finlands kennelstiftelse.
– Bara en del av hundarna deltar i jaktprov. Många bra individer som används för jakt upptäcks aldrig. Med tanke på hunduppfödningen finns det en risk om endast en liten del av hela hundstammen, som har skördat framgångar i jaktprov och utställningar, används i aveln. I värsta fall leder förlusten av genetisk mångfald till att rasens livskraft försämras och risken för ärftliga sjukdomar ökar, fortsätter Anttinen.
Moderna jaktprov är tävlingar där hundarna som deltar i proven rangordnas. Provresultatet bedöms och poängsätts. Hundarna får priser utifrån poängen, oberoende av placering i provet. Till exempel kan en spets med fyra LINT 1 provmeriter anhålla om brukschampionat. Brukschampionatet visar att det handlar om en exceptionellt bra jakthund.
För de flesta jakthundsraser ordnas också finska mästerskapstävlingar. Tävlingens bästa hund vinner FM-titeln.
Finsk spets blir nationalhund
– Det finns olika teorier om finnspetsens tidiga historia. Spetsar öron som anpassat sig till de nordliga förhållandena har sannolikt varit våra förfäders bästa vänner i tusentals år, berättar Heidi Lahtinen, uppfödare av finska spetsar.
Spetsar av lantras användes förr i tiden vid jakt på många typer av vilt, men i synnerhet ekorre och mård som jagades för sina pälsar – pälsskinn var ju värdefulla ännu för hundra år sedan.
De första försöken att avla fram en bra spets gjordes av skogsskötare Hugo Richard Sandberg. År 1890 gav han en beskrivning av en finländsk skällande fågelhund i tidskriften Sporten. År 1892 godkände Kennelklubben de raskännetecken som Sandberg föreslog och hunden fördes in i stamboken. År 1897 preciserades rasstandarden och rasens namn ändrades till finländsk spets; ett namn som användes i ett halvt sekel. År 1946 ändrades rasens namn till finsk spets. I samband med Kennelklubbens 90-årsjubileumsutställning 1979 utsågs till finnspetsen till vår nationalhund.
– Den finländska skällande fågelhunden var en skicklig medhjälpare vid hönsfågeljakt, och min gissning är att specialiseringen på fågelskall ansågs vara mer sportslig än egenskaperna hos hundar för allt vilt, resonerar Lahtinen.
Skönhetsidealen man hade när rasen definierades på 1890-talet bidrog till att dagens finnspets är en rödpälsig, gärna enfärgad ras med ett mycket enhetligt utseende.
De mångfärgade, fläckiga lantrasspetsarna fortsatte sitt liv som en naturlig stam i de avlägsna byarna i norr. Efter diverse turer registrerade svenskarna lantrasspetsen som norrbottenspets i slutet av 1960-talet. Norrbottenspetsens stambok är öppen, det vill säga individer kan fortfarande mönstras in till rasen.
– År 2017 utredde genetikforskaren Jaakko Pohjoismäki i sin forskning att finsk spets, norrbottenspets och karelsk björnhund genetiskt sett är raser mellan öst och väst, som är resultatet av sin egen historia och typiskt finska. På basis av en genundersökning som omfattar hela arvsmassan verkar det som om finsk spets och norrbottenspets är syskonraser, samt att också karelsk björnhund har samma bakgrund. Raserna finsk spets och norrbottenspets började skiljas åt först när finnspetsens raskännetecken fastställdes i slutet av 1800-talet. Rasen karelsk björnhund differentierades tidigare, fortsätter Lahtinen.
– När finnspetsen utvecklades av lantrashundar för allt vilt avlades rasen i första hand till att skälla fågel. På senare tid har rasen börjat återvända till sina rötter, för nu uppskattas finnspetsar för allt vilt på nytt.
Finsk stövare blev drivande hund av högsta kvalitet
Jakten med drivande hund tog fart i Finland under 1800-talet och drivande hundar av olika raser importerades från flera väderstreck. Tikar med goda drevegenskaper parades med hanar med viltskärpa utan någon rasförädling, vilket ledde till att stövarens avelsmaterial var mångskiftande.
I början av 1890-talet väcktes idén om att utveckla en stövare för just finländska förhållanden bland stövarentusiasterna. Vid de första utställningarna 1891 och 1892 påträffades totalt 11 individer som var lämpliga som stammaterial för rasen. År 1893 fastställdes raskännetecknen för finsk stövare och rasen uppkom. Bruksegenskaperna värderades högre än utseendet redan från början och utmärkelser i jaktprov var viktigare.
Med finsk stövare jagar man vanligtvis skogshare, som är svår att driva. Numera används finska stövare som en mångsidig drivande hund vid jakt på räv, mårdhund eller till och med stora rovdjur.
Till en början försökte man förädla fram en rödbrun hund av den finska stövaren, men rasstandarden uppdaterades 1908 och 1932, så att en bredare färgskala godkändes. Den nuvarande rasstandarden är från 1954.
Den finska stövaren har under de senaste hundra åren varit en av våra mest populära jakthundsraser och har därför haft stor betydelse för den finländska jakthundskulturen. Rasen kan beskrivas som världens bästa och vackraste drivande hund.
