På senare år har drevjakt på vitsvanshjort med personkraft eller hund gett hjortjakten en puff som ett komplement till den traditionella vaktjakten. De traditionella sätten att genomföra drevjakt i södra Finland liknar de som används vid älgjakt och styr också hjortjakten. I områden där stammen är tät finns det fler tillstånd att fälla vitsvanshjortar än det finns jägare som använder dem, så man har också övervägt nya jaktformer och frågor har väckts kring dem.
Begränsningar och tillåtelse till olika jaktformer ska alltid övervägas med tanke på likabehandlingen. I sista hand är det ändå jaktledaren som ansvarar för säkerheten och därför också hen som bedömer den säkerhetsbaserade begränsningen som helhet. Vid tillståndspliktig jakt är det till exempel rimligt att koordinera några personer som är intresserade av att jaga ensamma i rörelse, men om intresset är stort ska jakten tillåtas eller begränsas jämlikt så att jaktledaren kan kontrollera paletten. Till exempel utlottning eller rullande turordning är likvärdiga sätt att fördela det begränsade goda.
När det gäller vad som ska tillåtas eller begränsas vid tillståndspliktig ledd jakt handlar det om mycket diffusa linjer. Inställningen kan i första hand vara tolerant i fråga om sådant som inte förbjuds i lag eller är omöjligt av säkerhetsskäl. Säkerheten är ändå den tydligaste orsaken till begränsningar. Inte heller detta behöver vara ett svartvitt beslut, utan jakten kan begränsas endast så mycket att säkerheten tryggas.
Nedan följer några exempel på jaktformer som har väckt frågor bland jaktföreningarna i områden med mycket vitsvanshjort.
Pyrschjakt eller lockjakt
När någon av föreningens medlemmar vill prova på att jaga hjort med pyrschjakt blir jaktledaren tvungen att överväga helheten. Det finns inget lagstiftningshinder för pyrschjakt, men till exempel är det lätt att bestämma en skjutsektor för vaktjakt, medan det är svårare när jägaren är rörlig. Svårare, men inte omöjligt.
Eftersom jaktledaren ändå har ansvaret för jaktens säkerhet kan hen inte alltid ge jägarna helt fria händer. Jakten kan genomföras genom att ge vissa ramvillkor, till exempel genom att avtala om ett visst område där jakten genomförs och vid behov på kartan anvisa platser i vars riktning det är lämpligt eller olämpligt att skjuta.
Två på samma passplats
Om två jägare sitter på samma passplats behövs det enligt lagen ingen jaktledare, precis som när man sitter på pass ensam. Enligt det sista momentet i 23 § i jaktförordningen krävs nämligen att jaktledaren ska vara närvarande vid jakt i sällskap, medan detta inte är nödvändigt vid vanlig vaktjakt: ”Jaktledaren eller vice jaktledaren behöver dock inte vara närvarande om jakten bedrivs som vaktjakt.”
Det handlar om jakt i sällskap om det finns fler än en jägare och jaktformen är något annat än vaktjakt. Då måste jaktledaren vara närvarande.
Barn med på sällskapsjakt
Ungdomsarbetet är värdefullt, men hur förhåller man sig till om en medlem vill ta ett barn med på sällskapsjakt? Det har väckt frågor åtminstone med anknytning till jaktledarens ansvar.
Barnens deltagande är något positivt och i allmänhet rekommenderas att föreningens medlemmar inkluderar sina familjer i verksamheten. Utomståendes deltagande kan dock påverka jakten och gruppens verksamhet, så jaktlaget och jaktledaren borde godkänna om utomstående ska tas med på jakt.
När det gäller ansvarsfrågor har den vuxna personen som tagit med ett barn på jakten ansvaret. Barnet och dess vårdnadshavare eller någon annan vuxen som ledsagar barnet har ansvaret för alla törnar som barnet, andra personer eller egendom utsätts för till följd av barnets handlande.
Den vuxna personen som ansvarar för barnet ser till att barnet klarar sig på platser som medför uppenbara risker, såsom klipputsprång eller otrygga torn. När barnet inte klarar terrängen ska jaktledaren göra lämplig ändring av rutten eller passplatsen på basis av en uppmaning från den vuxna personen som ansvarar för barnet.
Barnets medverkan på passplatsen eller deltagande som drevkarl borde inte utgöra ett hinder för att jakten ska kunna genomföras på ett säkert sätt. Jakten ska i vilket fall som helst ordnas så att den inte medför fara. Om passet eller drevet är sådant att det av skottsäkerhetsskäl inte är bra att ta med ett barn, ska riskfaktorerna för jakten gås igenom grundligt och eventuella brister åtgärdas. Jakten får nämligen inte heller utgöra någon risk för vuxna, och jaktledaren ansvarar för arrangemangen i anslutning till detta.
När jaktledaren eller vice ledaren ger anvisningar om passlinjen ska de ange säkra skjutsektorer. Om jakten utförs med en drevkedja är passet vänt bort från drevet. Vid ett kort drev är passet genast bortvänt, vid ett långt drev senast när drevkarlarna kommit till ett ställe där terrängen inte längre ger fullt skydd.
Passet och skjutsektorerna anpassas även i övrigt så att kulan inom rimlig tid träffar marken bakom viltet. En skyddande sluttning bakom viltet eller ett skott från ett torn eller en högre punkt i terrängen gör detta enkelt.
Ensam med hund
Det har varit oklart om man kan låta en jägare jaga hjort med hund utan jaktledare. I norra Finland är denna form av älgjakt dock vanlig och det finns inga lagliga hinder för detta vid hjortjakt i söder.
Utmaningen i södra Finland är att bosättningen, vägnätet och odlingarna i kombination med den ställvis täta befolkningen gör jaktområdena små. Precis som vid pyrschjakt kan jaktledaren vid behov avgränsa ett visst område där jakten sker. Till exempel kan ett skogsområde avgränsas så att en rörlig jägare inte får skjuta utåt från området.
Om man inte kan ge jägaren helt fria händer på grund av jaktområdets egenskaper, kan striktare villkor ställas upp för jakten. Vid jakt med hund, till skillnad från annan rörlig jakt, känner man till de bästa passplatserna senast när man samlat på sig lite erfarenhet. Man kan komma överens om skjutsektorer som den som jagar ensam får använda för på förhand överenskomna passplatser. Då är det lätt att låta jägaren jaga, precis som vid vaktjakt, även med tanke på jaktledarens ansvar.
Jakt med slug eller båge
Ett hagelgevär laddat med slugs eller en båge med jaktspets är utmärkta vapen vid hjortjakt – så länge de har testats och användaren känner gränserna för sina vapen. I synnerhet bågen erbjuder möjligheter på ställen där omgivningen begränsar användningen av krutvapen på grund av bullret eller kulans räckvidd.
Användningen av ett vapen som jaktlagstiftningen tillåter kan inte begränsas utan att bryta mot likabehandlingsprincipen. Varje jägare ska ändå ha klart för sig att inget vapen får användas vid jakt utan att man prövat vapnet och tränat med det.
