I år skulle jaktprovet Koppelohaukut hållas i terrängen kring Savukoski. Tävlingsarrangörerna tappade hakan under sommaren. Mer än hundra kvinnor och spetsar ville anmäla sig till Koppelohaukut, som ordnades i slutet av augusti.
Ett av evenemangets syften är att öka intresset för jaktprov för skällande fågelhundar. Den här gången kan man säga att målet har uppfyllts. Antalet hundar som deltog första gången i Koppelohaukut var totalt 53, en del av dem till och med hundar som aldrig tidigare deltagit i något jaktprov. Totalt 108 kvinnor med sina hundar hade anmält sig till tävlingen, men det fanns plats för bara 65 hundekipage samt fjolårets vinnare.
– Rekordantal. Vi hade räknat med att ta med 50, men till slut utökade vi antalet till 65 hundekipage, säger Jarmo Ahtinen, provets överdomare och terrängmästare.
Vad är det då som lockar kvinnor norrut? En del av deltagarna kom från hela tusen kilometer bort.
– Många av deltagarna sade att de inte behöver vara rädd för vargar i Lappland, utan kan släppa hunden lös utan att oroa sig. Rädslan för varg är säkert en sak som påverkar. Och Savukoski är en populär ort särskilt för hönsfågeljakt.
En enda kvinnas hund
En av de anmälda var Outi Röksä, som numera är bosatt i Rovaniemi, med sin hund Pihkatapin Sissi. De fick vänta på besked om deltagandet i provet, men till slut fick de veta ekipaget fått en plats. Deltagarplatserna lottades ut på grund av det stora antalet anmälda.
Röksä gjorde samtidigt historia vid Koppelohaukut, eftersom Sissi var den första rysk-europeisk lajka som någonsin deltagit i tävlingen.
Hur det kom sig att Outi Röksä blev hundägare är en intressant historia i sig. Innan hon flyttade till Rovaniemi tillbringade Röksä sin barndom och ungdom i Vanda, andades nästan gröna värden, rastade alla hundar i grannskapet och drömde om en egen hund.
– Där bestod naturen av Hanaböle träsk, men nu har jag insett att naturen kan vara mycket mer än så. Ändå var jag tvungen att ta mig ut, det gav mig någon typ av energi.
Maken Jussi Muukkonen, som Röksä hittade i Lappland, ledde henne till den här hundrasen och lockade henne också att börja jaga. Numera är Röksä både jägare och samlare när det gäller relationen till naturen, eftersom skogen ger henne vilt, men också svamp och bär.
– Jag har börjat förstå mig allt bättre på jakt, exempelvis är selektiv jakt en värdefull jaktform i områden som detta, där älgarna är få.
Turvis som domare
Röksä har också utbildat sig till domare i jaktprov för skällande fågelhund. Det är egentligen en del av paketet om man vill tävla.
– Jag lyckades locka med maken också. Till en början tyckte jag att det var svårt, men när man kom ut i skogen och fick handledning var det inte så farligt, beskriver Röksä.
Under provet hoppas alla att hunden kan kunna göra sitt bästa och den erfarenheten gav också resan till Savukoski.
– Domarpraktikanten försökte klättra upp i ett träd för att få den unga tjäderhonan att ge sig av så att hunden skulle få poäng för förföljande.
Det är inte första gången Sissi deltar i jaktprov. Hon är till exempel dubbel mästare i Taiga haukut, ett jaktprov för lajkor, från innevarande år och i fjol.
– Som evenemang var Koppelohaukut väldigt stort och allt var välorganiserat. Vi fick en positiv bild och allt gick smidigt, beskriver Röksä.
– Det var trevligt att träffa andra med samma intressen. I skogen hinner man prata mest, och naturligtvis på väg ut i terrängen.
Den rysk-europeiska lajkan är den minsta av våra lajkaraser. Den kommer från taigabältet i nordöstra Europa. Man började avla fram rasen efter andra världskriget i dåvarande Sovjetunionen. Utseendet är mycket likt andra hundar som har sitt ursprung i den europeiska delen av Ryssland. Rasen har bevarat sina ursprungliga egenskaper mycket väl.
– De är snälla hundar och allt har gått utmärkt också med vårt barn. Sissi är en riktig personlighet som älskar att pussas, beskriver Outi Röksä.
Enligt rasstandarden är den rysk-europeiska lajkan en medelstor jakthund med måttlig till stark kroppsbyggnad, muskulös och med kraftig benstomme. Mankhöjden är 52–58 cm hos hanar och 48–54 cm hos honor. Som ras är den rysk-europeiska lajkan frisk och har sällan ärftliga sjukdomar.
Den är en hund för allt vilt, som jagar både stort och litet vilt. Säsongen börjar med andjakt, som följs av hönsfågeljakt och älgjakt. Rasen lämpar sig också för jakt på små rovdjur, till exempel mård.
– Sissi har varit med och jagat många skogshönsfåglar, älg och räv, berättar Röksä.
Den rysk-europeiska lajkan fäster sig vid sin familj och är definitivt en enda husses eller mattes hund. Till antalet individer är rasen jämförelsevis liten, de senaste åren har antalet registrerade kullar varit 5–7 per år.
Källa: Finska Lajkaklubben och Outi Röksä
- Jaktprov för skällande fågelhund för kvinnliga hundförare och spetsar.
- Har ordnats sedan 1996.
- Finska Spetsklubbens officiella mästerskap.
- Avsikten är att locka kvinnor och flickor med i verksamheten.
- Erbjuder hobbyutövare som är bosatta på olika håll i Finland tillfälle att träffa varandra och främja samhörigheten mellan kvinnor som jagar med spetsar.
- Man tävlar enligt gällande regler för jaktprov för skällande fågelhund (LINT).
