När Juha K. Kairikko den 1 juni 1973 för första gången i sitt liv klev in i Finlands Jägarförbunds högkvarter på Fänrik Ståls gatan i Helsingfors, medger han att hans hjärta smälte som vax.
– Där kändes historiens vingslag. Det fantastiska jaktbiblioteket samt alla jakttroféer och -föremål från många årtionden. Jag tappade hakan fullständigt!
– Sedan alla möblerna som utstrålade gammal värdighet, och skinnsoffan där förbundets ordförandes hund hade grävt sig en håla, skrattar Kairikko åt sina minnen från dagen för nästan ett halvt sekel sedan, som ännu känns som igår.
Hundens husse var överstelöjtnant (ret.) Arto H. Virkkunen, som även hade utmärkt sig som vapengömmare.
Bara ett par dagar tidigare hade han ringt upp den 26-årige Kairikko för att fråga när han kunde börja som ny verksamhetsledare för organisationen.
Ställningskrig sedan 1962
Utnämningen till Jägarförbundets verksamhetsledare kom som en överraskning för socionomen Kairikko, som tidigare hade arbetat bland annat som lärare i ett pojkhem.
– Jag sökte jobbet av en impuls. Tanken var att jag någon gång skulle kunna berätta för mina barnbarn att jag hade sökt arbete där, förklarar Kairikko, som kom att stanna i huset i nästan 37 år, angående sin tankegång.
I efterhand står det klart att valet av Kairikko, som inte kom direkt från ett av jaktdistrikten, var en medveten handling från förbundsstyrelsens sida. Organisationen behövde få ett nytt ansikte.
Det hade nämligen stormat ordentligt i Finlands Jägarförbund i mer än tio år. I jaktlagen från 1962 grundades Jägarnas centralorganisation (JCO). Man hade föreställt sig att den uppgiften skulle tillfalla Jägarförbundet, som kraftigt drivit den lagstadgade organiseringen.
– Det blossade upp ett krig mellan de personer som övergick från förbundet till JCO och de som troget stannade kvar inom förbundet, beskriver Kairikko brytningen i starka ordalag.
Uttrycket är synnerligen passande, eftersom jaktorganisationerna på den tiden huvudsakligen leddes av före detta yrkesmilitärer och med tanke på ledningskulturen var praktiskt taget paramilitära organisationer.
Jaktens fredsnobelis
Kanoniären Juha Kairikko lät sig inte skrämmas av att jaktsektorn var så militärmässig. Under de första åren var byråchefen Esko Kerminen, överfältväbel (ret.) hans underordnade och enda arbetskamrat.
– En bra karl. Om det hade funnits tillräckligt med patroner hade han sannolikt vunnit vinterkriget på egen hand. Han satte mig in i arbetet.
Det första uppdraget för stridsparet Kairikko-Kerminen var att skipa fred mellan de två stridande fronterna.
Förbundets ordförande Virkkunen var till stor hjälp med uppdraget.
– Han hade en gång i tiden ombetts ta sig an arbetet med budskapet att det handlade om antingen gravgrävning eller livräddning som ord på vägen. Ett så fullständigt dödläge rådde just då.
Kairikko berättar att han beundrade Virkkunen enormt mycket allt sedan de träffades första gången.
– Han kom utmärkt väl överens med alla slags människor. Jag lärde mig så mycket av Virkkunen. Inklusive hur man knyter en fluga.
De personer som intervjuats för detta porträtt och som arbetade vid Jägarnas centralorganisation på 1970-talet uttrycker sin uppskattning för Kairikkos insats.
– Till stor del tack vare hans försonlighet började jägarna som grupperat sig i två läger i landskapen så småningom hitta en gemensam våglängd.
En av de intervjuade skulle gärna ha gett Kairikko Nobels fredspris för jakt, om ett sådant hade funnits.
Osynlig fiende till dagens jakt
När Kairikko inledde sin verksamhet som förbundets verksamhetsledare var antalet medlemmar under 50 000 personer. När han avslutade sin yrkeskarriär 2009 hade medlemsantalet tredubblats.
Mycket har förändrats på ett halvt sekel, men inte jaktens grundläggande budskap.
– Jakten är världens finaste naturhobby och för att försvara den ska jägarna sträva efter att samarbeta med andra, inte resa oöverstigliga hinder.
– Naturligtvis ska man hävda sig, men ändå alltid sträva efter en lösning, inte en tvist.
Enligt Kairikkos hotbilder fortsätter jaktens heliga ande, det vill säga gemenskapen, att avta så att också jaktföreningsverksamheten förstörs.
– Jag tillönskar det hundraåriga förbundet kraft att skapa samhörighet inom jägarkåren. Lagparagrafer och EU-förordningar kommer aldrig att knäcka den finländska jakten, utan snarare faller den på människors brådska och själviskhet.
