OS-fyra och jägare: Eetu Kallioinen

Kallioinen är 23 år gammal och bosatt i Loppis. Han nådde internationell framgång redan i unga år och har utsetts till årets skytteidrottare. Det är en välförtjänt titel, eftersom han efter en paus på flera årtionden lyckades med bragden att få finländarna att slå sig ner framför tv:n för att följa finalerna i skeetskytte vid sommar-OS i Tokyo.

– Finland har sällan nått framgång i grenen. Finalplatsen och fjärdeplaceringen gör naturligtvis allmänheten medveten om grenen och hela sporten. Bland jägarna är skeetskytte en bekant gren, men det är inte fallet bland den bredare allmänheten. Det beror delvis på att grenen mycket sällan visas på tv, konstaterar Kallioinen.

För att förbättra situationen och öka synligheten arbetar det internationella grenförbundet för en reform av reglerna, som dock inte stöds av idrottsmännen. Förbundet strävar efter att förkorta tävlingstiden.

– Jag ser inga fördelar för grenen med den senaste regelreformen. Förhoppningsvis går den inte igenom, menar Kallioinen.

Jakt ligger bakom allt

Jakt är en orsak till att mästerskytten har hittat vägen till skeetskyttet.

– Min pappa har alltid varit en aktiv jägare och det inkluderar också flitig banträning. Efter att ha lärt mig detta har jag själv hållit till på skyttebanan sedan jag var liten. Jag tror jag var nio när jag deltog i min första tävling. Framgångar har sedan motiverat mig att gå vidare i karriären.

Hagelgeväret är mannens främsta vapen på banan, men ute på jakt föredrar han ingen jaktform över de andra.

- Jag jagar allt på ett mångsidigt sätt som medlem i jaktföreningen Sajaniemen Hirviveikot. Allt från älg till små klövdjur, från räv till skogshönsfåglar. Jaktsäsongen börjar med duvjakt och fortsätter till februari. Varje jaktform har sin charm och sina särdrag som jag njuter av. Den enda begränsningen i fråga om jakt är egentligen att jag håller mig till krutvapen, berättar Kallioinen.

Hundarna är en viktig partner för mannen på jaktturen. På familjen Kallioinens mark finns en egen våtmark, så de kan till och med gå på andjakt i hemknutarna. Under fågeljakten är en kamrats apporterande hundar viktiga assistenter. Med sina egna hundar jagar Kallioinen älg och små klövdjur.

– För mig är en central del av jakten att följa hundarnas arbete. Varje jakthundsras har sina egna styrkor och det är alltid trevligt att följa deras skickliga naturliga arbete. För att inte tala om till exempel hur viktigt det är att ha en apporterande hund som kan hjälpa till att hämta viltet i skogklädd eller svårframkomlig terräng.

Den allt starkare hjortstammen fyller skogarna i regionen.

– Jag gillar att det finns vilt i skogarna. Det är naturligtvis mer meningsfullt att jaga i terräng med mycket vilt, där hundar och förare säkert hamnar i viltsituationer, funderar Kallioinen.

Skjutbanan ett andra hem

Den lokala skjutbanan vid sportskyttecentret i Loppis är en utmärkt träningsmiljö för elitidrottaren. På hösten ordnade Kallioinen utbildning för Finlands unga skyttelöften vid centret och motsvarande verksamhet planeras även i fortsättningen.

– Jag skulle gärna se fler hobbyutövare inom hagelgevärsskytte, inom både jaktskytte och sportskytteförbundets grenar. Alla är välkomna med bara man modigt frågar sin bekantskapskrets eller förening. Skyttarna är ett trevligt gäng och grenen är mycket social, även om den är uppbyggd av individuella prestationer, uppmuntrar han.

Det säger sig självt att god skjutskicklighet leder till lyckat jaktskytte. Och god skjutskicklighet uppnås genom träning.

– Brist på träning är utan tvekan den största utmaningen för skyttarna på vägen mot framgång. Det är klart att vapnet ska vara lämpligt och vid tävlingar på toppnivå är de tekniska detaljerna viktiga, men det är möjligt att komma långt även med vanliga jakthagelgevär.

Kallioinen anser att det inte räcker med att locka skyttarna till banan för att upprätthålla den allmänna skjutskickligheten. Om till exempel älgskyttemärket innehöll skytte mot rörligt mål skulle det också locka folk till banan för att träna med rörligt mål. För närvarande räcker det med inskjutning för att få märket.

– Det nuvarande älgskyttemärket har inte mycket att göra med jakt. När man jagar med en hund händer situationerna snabbt och man måste kunna träffa rörliga mål utan stöd. En sådan prestation borde vara ett grundläggande krav för ett älgskyttemärke. Man kan ta modell av älgprovet i Sverige, säger Kallioinen.

Yrke: skytt

Kallioinen är i försvarsmaktens tjänst som idrottsunderofficer. Han fullgjorde sin egen militärtjänst vid försvarsmaktens idrottsskola och blev efter armén vald till utbildare där.

– Skyttet tar största delen av min tid, men i mitt arbete utbildar jag beväringar vid försvarsmaktens idrottsskola. Arbetet är flexibelt med tanke på kraven inom elitidrotten. Även i år gör jag ett dussin tränings- och tävlingsresor utomlands, de flesta till tränaren för A-landslaget i Italien, förklarar Kallioinen.

Den målmedvetne unge mannen är inte rädd för hårt arbete – han siktar långt i sin karriär och vill vinna på högsta nivå. Om allting faller på plats har han fortfarande flera årtionden av sin karriär framför sig. I nästa års kalender finns världscups-, världsmästerskaps- och europamästerskapstävlingar.

– Siktet är alltid inställt på nästa tävling. Oavsett om det handlar om lokala mästerskapstävlingar i Loppis eller världsmästerskapstävlingar deltar jag med fokus på att vinna.

– Jag är en ambitiös typ som alltid vill vinna och en eländig förlorare som har svårt att svälja förluster. Men även där har jag utvecklats med åldern och numera gråter jag inte ens över större förluster. Trots det måste jag medge att det känns hårt när jag förlorar, skrattar han.

Skyttet har alltid varit högsta prioritet för Kallioinen.

– Som yngre lärde sig kompisarna ganska snabbt att det var helt onödigt att försöka locka mig med ut på byn de veckoslut då jag hade tävling eller träning. Skyttet har alltid varit det viktigaste jag vill göra i mitt liv och med min tid. Utöver motion är jakt den enda hobby som jag har tid för utöver skyttet. Målinriktad hobbyverksamhet kräver arbetsinsatser och engagemang, även uppoffringar, men jag upplever att allt har varit värt det.