Världen förändrades, föreningstraditionerna bevarades

Vemodet är påtagligt i leden. Håller jakten trots allt på att förändras lite för snabbt?

– Visst är det lite sorgligt, säger Karl Olof Granberg.

Granberg är en av medlemmarna i historiska Erkylä Jaktvårdsförening, som har samlats till ett modernt distansmöte i appen Teams. De övriga är jaktföreningens ordförande Kristoffer Ekman samt Bent Barner-Rasmussen och Christian Hallberg.

Erkylä Jaktvårdsförening var med och grundade Finlands Jägarförbund för hundra år sedan. De dåvarande medlemmarna ville påverka samhället – precis som dagens medlemmar.

Vad är det som inger betänkligheter?

Den historiska jaktföreningen arbetar för tillfället med att montera ner hundburarna på gården utanför sin ståtliga jaktstuga i Egentliga Tavastland. I stället ska det byggas en modern slaktbod.

Förändringen är oundviklig och nödvändig, men också på sätt och vis symbolisk. Männen saknar tiderna då de väcktes av drevhundarnas skall utanför jaktstugan.

– Numera väcks vi av väckarklockan i mobiltelefonen, säger Bent Barner-Rasmussen.

Nedmonteringen av burarna innebär ett nytt kapitel i föreningens historia. Erkylä Jaktvårdsförening byggde de första hundburarna genast efter att föreningen grundades för 112 år sedan, innan jaktstugan blev färdig. Först ett hem för hundarna, sedan för jägarna.

Christian Hallberg har ett minne av stora hundar med tjocka pälsar i hundgården. Det var Tarra och Bella. Den ena hunden drunknade och den andra förlorade svansen under tåget, men Hallberg saknar ändå de tiderna.

Betalade arrende med fågelstek

Erkylä historiska jaktstuga är mycket speciell. Om stugans väggar kunde tala skulle de kunna berätta om män som har sökt vila, trygghet och en stunds befrielse från svåra världslägen i stugan. De skulle minnas en tid då föreningen betalade sitt jaktarrende genom att leverera 75 hönsfåglar till köket på Erkylä gård.

Av diskussionen i Teams framgår att Erkylä är en viktig kvarleva av den finländska jakthistorien. Erkylä är en jaktförening från Helsingfors, som fortfarande drivs på svenska och vars jaktmarker finns på landsbygden i Egentliga Tavastland.

För hundra år sedan steg herrarna från Helsingfors på tåget med sina jaktvapen och åkte till stationen i Monni. Därifrån promenerade de till jaktstugan i Erkylä. Där tillbringade männen kvalitetstid tillsammans.

Föreningens jaktmarker består fortfarande till stor del av gårdens marker. Gårdens nuvarande ägare Ilkka Brotherus uppskattar att jaktföreningen har bevarat sina traditioner.

– De njuter av varandras sällskap och roliga historier, oavsett om de sitter vid brasan eller i stugan. Föreningen är en riktigt bra helhet.

Ändå vore det fel att säga att bytet inte spelar någon roll. Diskussionen blir livligare när männen börjar berätta om de arter som tidigare jagades i trakten. Christian Hallberg minns själv den tid då skogshönsfåglar fick jagas på föreningens jaktmarker.

– De skogarna finns inte längre, men ännu på 1960-talet var jakt med stående fågelhundar en populär jaktform i föreningen. Sådan herrskapsjakt var vanlig på den tiden, minns Hallberg.

Hallberg, eller Cricke, vet mycket om hur man jagade i föreningen redan långt innan han blev medlem.

– För mig känns det som om jag var född i jaktstugan. Min farfar var aktiv medlem i föreningen redan på sin tid. Min pappa Hjalmar tog med mig hit när jag bara var två år gammal, berättar han.

Även föreningens historik visar att man förr i tiden jagade mest dalripa, orre, tjäder, hare och rapphöna i trakten. En gång i tiden låg ripan till och med etta i fångststatistiken inom föreningen i södra Finland.

När hönsfåglarna minskade tog skogsharen i stället första plats i statistiken.

Nya tider, nya arter

På 1970-talet kunde knappast någon ha gissat hur mycket jakten skulle komma att förändras under de kommande decennierna. Karl Olof Granberg berättar att han har upplevt förändringen, eftersom han har varit med sedan 1968.

– Jag hade träffat en ivrig laxfiskare, en yrkesfiskare, som alltid lät vädret avgöra om han skulle fiska eller ge sig ut på jakt, säger Granberg. Det var en fascinerande idé för en ung man. Till slut lät han sig inspireras av Crickes pappa Hjalmar att gå med i Erkylä Jaktvårdsförening.

Under Granbergs tid har till exempel mårdhunden blivit alla häckande fåglars värsta mardröm. Skogshararna har blivit allt färre, medan deras brungråa kusin fältharen ses skutta glatt längs åkerkanterna.

Det täta klövdjursstammen har lockat lodjur som inte fanns i trakten tidigare. Vargobservationer gör också männen betänksamma. Varifrån kom de främmande rovdjuren till trakten, undrar medlemmarna i jaktföreningen. När spred sig vitsvanshjorten och vad händer härnäst? Vildsvin?

Erkylä Jaktvårdsförening fortsätter ändå med sin verksamhet och sina traditioner. Föreningen ordnar fortfarande tre eller fyra gemensamma jaktevenemang varje år, men numera jagas ofta vitsvanshjort.

För den nya generationen av jägare är nuläget det nya normala. Det ordnas inte längre vinterjakt där jägarna skidar från ett harpass till ett annat, eftersom de nu kör bil mellan passen och kan använda VHF-radio eller telefon för att hålla kontakten.

Även om det är bra att prata om hur det var förr, är det inget som jaktföreningens medlemmar grämer sig över. Nutidens jakt på klövdjur ger mer nytta än enbart viltkött. Ilkka Brotherus, som arrenderar ut jakträtten, är tacksam för att hjortdjursstammarna hålls under kontroll och plantbestånden inte skadas.

– För markägarna är jakt något positivt och lyckligtvis har jag inte behövt oroa mig för att föreningens verksamhet ska upphöra. Trots att föreningen har starka traditioner lever den för stunden och håller sig ungdomlig och livskraftig, säger Brotherus.

Än är det möjligt att påverka

Därifrån kommer vi tillbaka till det som förenade jägarna i Erkylä Jaktvårdsförening för mer än hundra år sedan. Utöver jakten och samvaron ville de också påverka.

Föreningens nuvarande ordförande Kristoffer Ekman påpekar att det finns 900 000 jägare i de nordiska länderna.

– Vår röst borde höras bättre. Jaktkritikernas röster hörs för närvarande mycket bättre till exempel i sociala medier, säger Ekman.

Ekman har märkt att en del unga tycker att man inte ska äta kött alls. När man bjuder dem på grillat vilt blir det annat ljud i skällan. Vilt duger fortfarande.

Än har medlemmarna i Erkylä Jaktvårdsförening och likasinnade helt klart möjligheter att påverka.